Lyckligt lottad

Ibland tror jag inte att man tänker på vad man gör eller säger, det mesta har blivit en rutin... Det går på räls och det händer att jag kommer på mig själv med att inte minnas vägen till jobbet, hur mycket jag än anstränger mig så minns jag inte delar av vägen, eller att jag borstat tänderna... men det har jag ju för det känner jag. Så tokigt.. När jag kommer på att det blivit såhär, så försöker jag stanna upp, tänka på vad jag gör just nu, vart är jag och hur känns det.. Ibland är det underbart när man helt plötsligt hör hur Hugo och Vincent skriker åt varandra och tar varandras saker, det är ju syskonkärlek och de kommer ju hänga ihop hela livet... Men i 99 fall av 100 skulle jag av ren rutin gå och sära på dom och sen skälla lite på dom, hehe..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0